Mysteriet med ”womensplaining”

Ett nytt fenomen – för er som inte har hängt med i genusdebatten – kallas ”womensplaining”.

Att ”womensplaina” är att förklara hur något ligger till, men på ett sätt som bara människor med vagina kan – det vill säga egocentrerat, ytligt och med en självklar rätt att bli hörd.

När din moster, utan att ha blivit tillfrågad, förklarar varför man inte kan ha rött läppstift på bröllop, gör hon sig skyldig till grov ”womensplaining”.

Vi talar alltså om ett extremt irriterande personlighetsdrag.

Vem som är en ”womensplainer” är inte upp till kvinnor att bedöma. Bara män kan avgöra vem som är skyldig. Säger en man att du är en ”womensplainer”, så är det så. Såna är reglerna.

Här uppstår ett dilemma. Ska man vara bokstavtrogen blir kvinnor per automatik ”womensplainers” varje gång de förklarar för en kille varför de inte är ”womensplainers”. Resultatet är att de hamnar i en ändlös ”womensplainers”-loop.

Tills någon gett ut en handbok, bör kvinnor som vill undvika att stämplas som ”womensplainers” leva efter devisen: ”Tala är ’womensplaining’, tiga är guld.”

Inspirerat av Hugo Rehnberg’s krönika ”Mysteriet med ’mansplaining’” i Svenska Dagbladet 17 oktober 2015