Replik till Aase Berg

Apropå artikeln ”Kränktheten är en man” i Dagens Nyheter 2014-08-04.

Aase Berg. Foto: Boberger

Hej Aase,

Du gjorde mig ledsen i måndags med din artikel ”Kränktheten är en man”. Eller ska jag skriva att du gav mig ett narcissistiskt sår som jag nu ska försöka snabbläka med självömkande aggressivitet?
Nej, jag lovar att jag inte är aggressiv. Jag kanske inte ens är kränkt? Vad vet jag? Jag har väldigt liten formuleringsmakt, trots att jag är man. Och jag har aldrig förväntat mig att äga världen, en livsförväntning som du påstår att jag fick ”planterad” i mig som pojke. Men du kanske inte heller syftar på mig? Vi känner ju inte varandra.

Ändå tog jag åt mig av din text, Aase, eftersom jag är man och du tvålar till oss män ganska rejält. Varför gör du det? En liknande text om kvinnors lättkränkthet och självupptagenhet framför spegeln skulle få skribenten hudflängd långt innan trycksvärtan hunnit torka. Så varför är det okej att skriva på det här sättet om män? Varför vill du göra det, Aase?

Jag vill inte att du ska tro att jag hatar kvinnor. Tack vare att ni värdesätter utbildning mer än oss män är ni allt oftare, precis som du, härligt smarta, och generellt sett roligare att prata med än män eftersom ni inte måste tävla om allt. Och på den större scenen tror jag att nyckeln till en bättre värld ligger i att smarta kvinnor får mer makt.

Trots dessa försäkringar kan jag höra påhoppen redan nu: Jag är en löjlig figur, en dinosaurie som håller fast vid en unken världsbild bara för att jag inte glatt underkastar mig din späkning. Och genom att protestera mot din nidbild av mig och andra män är jag nu troligen lättkränkt också. Bara genom att skriva den här texten är jag säkert patetisk på något exotiskt patriarkaliskt sätt. Det faktum att jag inte är riktigt säker på den saken beror kanske på att jag som man är hysteriskt oförmögen att se mig själv i patetikens ljus, som du uttrycker det?

Men jag har en dröm, Aase. Jag har en dröm om att jag och mina söner en dag ska leva i ett land där vi inte blir dömda efter formen på våra könsorgan, utan för hur vi verkligen är. Så kan du inte sluta sparka på mig? Det är ju inte mitt fel att jag är man, och jag tänker inte be om ursäkt för det.

Kan du inte bara se mig som en medmänniska? En som försöker trassla sig fram i tillvaron med värdighet bäst han kan, på jakt efter mening och gemenskap precis som du?

Hälsningar,
Henrik Harr
P.S. Jag sköter det mesta av marktjänsten hemma. Kan jag vara ”efterskottsbitter” för det, eller är ”kränkt” mitt enda alternativ eftersom jag är man?